Juridikens vägar.

Sture Bergwall/ Thomas Quick.

     Juridikens vägar kan förefalla outgrundliga för en vanlig människa som inte fått sitt medvetande grumlat av akademiska spetsfundigheter. .I vanliga fall föreställer vi oss nog att det finns en verklighet som är oberoende av vad vi tycker eller tror. Vi tänker oss att något är antingen sant eller falskt, möjligen halvsant.
          I juridiken handlar det mer om sannolikheter ock vad som går att bevisa .Sant eller osant har inte så stor relevans.
             Christer Pettersson blev frikänd för mordet på Olof  Palme ,trots att många fakta talade för att han var skyldig. Det fanns inga tekniska bevis. Dessa hade han bränt upp. Den definitiva sanningen tog Pettersson med sig i graven ,och det vore sensation om det skulle komma fram nya konklusiva fakta.
               Inget enskilt rättsfall har väl dock väckt så stor undran som fallet Thomas Quick,numera Sture Bergwall. 
             1991 befinner sig Thomas Quick på Säters rättspsykiatriska klinik. Han har varit i kontakt med psykiatrin sedan ungdomen ,och omkr. 1970 blev han diagnosticerad med en allvarlig personlighetsstörning med inslag av pedofili och sadism. Han bedömdes då vara en utomordentligt farlig person ,med bristande impulskontroll ,och han hade gjort ett ohyggligt våldsamt dråpförsök i Uppsala,varvid offret överlevde mot alla odds.
                  Efter utskrivning från Säter 1977 vet vi inte så mycket om Quicks göranden och låtanden .Något varaktigt yrkesarbete tycks han inte ha haft ,förutom att han drivit kioskrörelse  med en kamrats mor. 1980-talet förefaller att ha varit en lugn tid i Quick / Bergwalls liv....eller..
               Tomas Quick går i terapi på Säters sjukhus ,när han vill berätta om ohyggliga saker han gjort tidigare .Han börjar erkänna mord på mord. Ofta kan han ge förvånansvärt riktiga detaljbeskrivningar om omständigheterna kring morden ,även om vissa saker är virrigt och hänger inte ihop.
              Det har i regel gått ett 10-tal år sedan händelserna och det vet vi ju alla att minnen från något decennium tenderar att bli alltmer fragmentariska,men brukar klarna när man få fokusera på detaljer samt tala om dem. Man kan ju undra varför Quick är så angelägen om att berätta detta . För min del ser jag inget märkligt i att en människa som begått ohyggliga saker inte kan gå behålla detta som en hemlighet hela livet. Enda sättet att gå vidare i livet vore ju att erkänna och få sin dom .Spekulation kanske du tänker,men det har ju spekulerats om än märkligare saker i detta ärende.   2001 har Thomas Quick dömts till rättspsykiatrisk vård för sammanlagt 8 mord. 8 juristdomare och för övrigt alla som varit involverade i det rättsliga,är övertygade om hans skuld. Visst tvivel finns ,men då från utomstående,främst journalister och andra mediapersoner.
             2009 har Tomas Quick som nu heter Sture Bergwall tagit tillbaka sina erkännanden och begärt resning,i de flesta fall initierade av advokat. Nu går det undan . Alla som varit skeptiska till Thomas Quicks skuld får nu vatten på sin kvarn. Journalister skriver böcker där man målar upp de mest fantastiska konspirationer med Säters Sjukhus som en sekt där man har mystiska teorier om förträngda minnen. Det talas allmänt om den största rättsskandalen i Sverige någonsin .Allas vår Leif GW Persson tycker att vittnena i rättegången ska fällas för mened och man polisanmäler Åklagaren Christer van der Kwast. 
           Plötsligt är hela mediasverige enigt om att Tomas Quick har varit oskyldig hela tiden och att domarna mot honom är en monumental rättsröta. De som har en avvikande uppfattning,som t.ex Gubb-`Jan Stigsson på Dalademokraten blir omplacerad och krav reses på att han ska avskedas. 
                 En av Sveriges mest kompetente Jurist ,justitiekansler Göran Lambertz får i uppdrag att granska hela förfarandet i rättsprocessen. Till allas bestörtning kommer han fram till att rättsprocessen i stort sett skötts på ett noggrant och bra sätt. I en av de kanske mest komplicerade mordutredningar som vi sett har man ju ibland gjort saker som inte var så bra, men i stort sett har man haft en grundlig bevisvärdering och vägt olika saker mot varann.Även från det norska rättsväsendet är man nöjd med domstolarnas arbete.
             Nu blir ett formligt ramaskri i medierna .Göran Lambertz får framstå som en knäppgök och rättshaverist som inte ger sig trots att han har alla mot sig. Karismatiska personer som Jan Guillou  och  Leif GW, smular sönder Lambertz analys. De får god hjälp av allehanda debattörer och ledarskribenter . Det är bara det att de fokuserar hela tiden på de saker som har svagt eller inget bevisvärde .Alla saker som tyder på att domstolarna har haft bra på fötterna väljer man att vifta bort eller ignorera helt. Sture Bergwall blir frikänd utan att man egentligen har ifrågasatt hans nya uppgifter.
                Med tanke på vilka ohyggliga saker som lagts honom till last är det märkligt att man kunnat frikänna honom så lättvindigt.Är det kanske detta som är den verkliga rättsskandalen. Man kan fråga sig vad psykiatrin hade för kontakter med Bergwall mellan 1997 och 1990. Med tanke på hans dokumenterade farlighet borde man haft ett öga på honom .Han är ju dock en av de få som skulle vara i stånd att utföra de gärningar som han anklagats för.  För den som inte nöjer sig med den ordinarie mediarapporteringen i frågan har nu Göran Lambertz skrivit en bok som han gett namnet Quickologi.
 Ingen direkt lättläst bok,men nödvändig för den som känner att hen behöver lite mer fakta i ärendet. Det kommer sannolikt att skrivas fler böcker om quickärendet så sista ordet är nog inte sagt. De döda kan ju inte tala och med tanke på att det är så länge sedan brotten begicks så blir det svårt att få någon teknisk bevisning. Än så länge vet endast Sture Bergwall hur det ligger till .Om jag vore 15 år skulle jag nog inte vilja möta Quick/Bergwall ensam på en enslig plats.

Boken finns på bibliotek och på  nätbokhandeln.
                    
              

Nationell samling i Migrationsfrågan.

        Vår regering har som bekant haft ett litet jippo på gamla Münchenbryggeriet i Stockholm under rubriken Tillsammans för Sverige, en nationell samling med anledning av det prekära läget i flyktingfrågan .En nationell samling antyder att det nu är allvar. Tankarna går till tider av krigshot. Såväl kungafamiljen som representanter för näringslivet var  inbjudna. 
            Inledningsvis fick vi en historisk redogörelse av historikern Inger Lomfors,som sa vad vi fått höra tidigare ,nämligen att invandring inte är något nytt i Sverige. Det som var lite intressant var nog när hon berättade om situationen före 1:a världskriget,då vi hade i stort sett öppna gränser mot omvärlden. Då hade vi stor brist på arbetskraft på grund av den stora utvandringen till främst Amerika . Bland annat många ryssar kom hit för att arbeta. Sedan har gränserna stängts,men vi hade rätt många arbetskraftsinvandrare här efter 2:a världskriget. Den som läst Ernst Brunners självbiografi känner nog till stockholmsstadsdelen Seppan ,där Alfa Laval hade sin separatorfabrik. Seppan var ett ett multinationellt område,där många duktiga och framgångsrika arbetare skapade sig en framtid. 
               Frågan är om man kan jämföra gångna tiders arbetskraftsinvandring med vad vi ser idag. Vi hade ett stort behov av arbetskraft och dessutom blev dessa invandrare snart nog svenskare än svenskarna själva. I dag är det bara efternamnet som vittnar om att många har ursprung i andra länder .Man har blivit assimilerade helt enkelt.
                 Idag råder den normativa mångkulturalismen som överordnad ideologi ,och nu är det majoritetssamhället som ska anpassa sig. För övrigt har vi hög arbetslöshet ,och det kommer att bli mycket svårt att hitta egenförsörjning åt alla som har mycket låg utbildning.Då hjälper nog inte rutavdrag och sänkta ingångslöner långt. 
                 När man hör debatter med politiker och proffsdebattörer får man en känsla av att allt handlar om jobb och bostad .Detta är nog så viktiga saker, men det stora problemet blir nog att många inte kommer att känna sig särskilt bekväma med den svenska modellen ,att betala skatt och vara lojal mot samhället ,att vittna i rättegångar där någon i den egna klanen  står åtalad. Så har vi naturligtvis detta med islamiseringen och relaterade problem. Där har vi nog den stora utmaningen.  Att många ur den gamla ursprungsbefolkningen inte känner sig hemma i sitt eget land borde vara något man tar på allvar.
              Tillsvidare fortsätter våra TV-kanaler att visa sina trevliga reportage om mörkhyade ungdomar (pojkar ,sällan flickor) som spelar fotboll och det är ju så bra för integrationen. Nu är nog livet i Sverige mer komplicerat än på fotbollsplanen.