Juridikens vägar.

Sture Bergwall/ Thomas Quick.

     Juridikens vägar kan förefalla outgrundliga för en vanlig människa som inte fått sitt medvetande grumlat av akademiska spetsfundigheter. .I vanliga fall föreställer vi oss nog att det finns en verklighet som är oberoende av vad vi tycker eller tror. Vi tänker oss att något är antingen sant eller falskt, möjligen halvsant.
          I juridiken handlar det mer om sannolikheter ock vad som går att bevisa .Sant eller osant har inte så stor relevans.
             Christer Pettersson blev frikänd för mordet på Olof  Palme ,trots att många fakta talade för att han var skyldig. Det fanns inga tekniska bevis. Dessa hade han bränt upp. Den definitiva sanningen tog Pettersson med sig i graven ,och det vore sensation om det skulle komma fram nya konklusiva fakta.
               Inget enskilt rättsfall har väl dock väckt så stor undran som fallet Thomas Quick,numera Sture Bergwall. 
             1991 befinner sig Thomas Quick på Säters rättspsykiatriska klinik. Han har varit i kontakt med psykiatrin sedan ungdomen ,och omkr. 1970 blev han diagnosticerad med en allvarlig personlighetsstörning med inslag av pedofili och sadism. Han bedömdes då vara en utomordentligt farlig person ,med bristande impulskontroll ,och han hade gjort ett ohyggligt våldsamt dråpförsök i Uppsala,varvid offret överlevde mot alla odds.
                  Efter utskrivning från Säter 1977 vet vi inte så mycket om Quicks göranden och låtanden .Något varaktigt yrkesarbete tycks han inte ha haft ,förutom att han drivit kioskrörelse  med en kamrats mor. 1980-talet förefaller att ha varit en lugn tid i Quick / Bergwalls liv....eller..
               Tomas Quick går i terapi på Säters sjukhus ,när han vill berätta om ohyggliga saker han gjort tidigare .Han börjar erkänna mord på mord. Ofta kan han ge förvånansvärt riktiga detaljbeskrivningar om omständigheterna kring morden ,även om vissa saker är virrigt och hänger inte ihop.
              Det har i regel gått ett 10-tal år sedan händelserna och det vet vi ju alla att minnen från något decennium tenderar att bli alltmer fragmentariska,men brukar klarna när man få fokusera på detaljer samt tala om dem. Man kan ju undra varför Quick är så angelägen om att berätta detta . För min del ser jag inget märkligt i att en människa som begått ohyggliga saker inte kan gå behålla detta som en hemlighet hela livet. Enda sättet att gå vidare i livet vore ju att erkänna och få sin dom .Spekulation kanske du tänker,men det har ju spekulerats om än märkligare saker i detta ärende.   2001 har Thomas Quick dömts till rättspsykiatrisk vård för sammanlagt 8 mord. 8 juristdomare och för övrigt alla som varit involverade i det rättsliga,är övertygade om hans skuld. Visst tvivel finns ,men då från utomstående,främst journalister och andra mediapersoner.
             2009 har Tomas Quick som nu heter Sture Bergwall tagit tillbaka sina erkännanden och begärt resning,i de flesta fall initierade av advokat. Nu går det undan . Alla som varit skeptiska till Thomas Quicks skuld får nu vatten på sin kvarn. Journalister skriver böcker där man målar upp de mest fantastiska konspirationer med Säters Sjukhus som en sekt där man har mystiska teorier om förträngda minnen. Det talas allmänt om den största rättsskandalen i Sverige någonsin .Allas vår Leif GW Persson tycker att vittnena i rättegången ska fällas för mened och man polisanmäler Åklagaren Christer van der Kwast. 
           Plötsligt är hela mediasverige enigt om att Tomas Quick har varit oskyldig hela tiden och att domarna mot honom är en monumental rättsröta. De som har en avvikande uppfattning,som t.ex Gubb-`Jan Stigsson på Dalademokraten blir omplacerad och krav reses på att han ska avskedas. 
                 En av Sveriges mest kompetente Jurist ,justitiekansler Göran Lambertz får i uppdrag att granska hela förfarandet i rättsprocessen. Till allas bestörtning kommer han fram till att rättsprocessen i stort sett skötts på ett noggrant och bra sätt. I en av de kanske mest komplicerade mordutredningar som vi sett har man ju ibland gjort saker som inte var så bra, men i stort sett har man haft en grundlig bevisvärdering och vägt olika saker mot varann.Även från det norska rättsväsendet är man nöjd med domstolarnas arbete.
             Nu blir ett formligt ramaskri i medierna .Göran Lambertz får framstå som en knäppgök och rättshaverist som inte ger sig trots att han har alla mot sig. Karismatiska personer som Jan Guillou  och  Leif GW, smular sönder Lambertz analys. De får god hjälp av allehanda debattörer och ledarskribenter . Det är bara det att de fokuserar hela tiden på de saker som har svagt eller inget bevisvärde .Alla saker som tyder på att domstolarna har haft bra på fötterna väljer man att vifta bort eller ignorera helt. Sture Bergwall blir frikänd utan att man egentligen har ifrågasatt hans nya uppgifter.
                Med tanke på vilka ohyggliga saker som lagts honom till last är det märkligt att man kunnat frikänna honom så lättvindigt.Är det kanske detta som är den verkliga rättsskandalen. Man kan fråga sig vad psykiatrin hade för kontakter med Bergwall mellan 1997 och 1990. Med tanke på hans dokumenterade farlighet borde man haft ett öga på honom .Han är ju dock en av de få som skulle vara i stånd att utföra de gärningar som han anklagats för.  För den som inte nöjer sig med den ordinarie mediarapporteringen i frågan har nu Göran Lambertz skrivit en bok som han gett namnet Quickologi.
 Ingen direkt lättläst bok,men nödvändig för den som känner att hen behöver lite mer fakta i ärendet. Det kommer sannolikt att skrivas fler böcker om quickärendet så sista ordet är nog inte sagt. De döda kan ju inte tala och med tanke på att det är så länge sedan brotten begicks så blir det svårt att få någon teknisk bevisning. Än så länge vet endast Sture Bergwall hur det ligger till .Om jag vore 15 år skulle jag nog inte vilja möta Quick/Bergwall ensam på en enslig plats.

Boken finns på bibliotek och på  nätbokhandeln.
                    
              

Nationell samling i Migrationsfrågan.

        Vår regering har som bekant haft ett litet jippo på gamla Münchenbryggeriet i Stockholm under rubriken Tillsammans för Sverige, en nationell samling med anledning av det prekära läget i flyktingfrågan .En nationell samling antyder att det nu är allvar. Tankarna går till tider av krigshot. Såväl kungafamiljen som representanter för näringslivet var  inbjudna. 
            Inledningsvis fick vi en historisk redogörelse av historikern Inger Lomfors,som sa vad vi fått höra tidigare ,nämligen att invandring inte är något nytt i Sverige. Det som var lite intressant var nog när hon berättade om situationen före 1:a världskriget,då vi hade i stort sett öppna gränser mot omvärlden. Då hade vi stor brist på arbetskraft på grund av den stora utvandringen till främst Amerika . Bland annat många ryssar kom hit för att arbeta. Sedan har gränserna stängts,men vi hade rätt många arbetskraftsinvandrare här efter 2:a världskriget. Den som läst Ernst Brunners självbiografi känner nog till stockholmsstadsdelen Seppan ,där Alfa Laval hade sin separatorfabrik. Seppan var ett ett multinationellt område,där många duktiga och framgångsrika arbetare skapade sig en framtid. 
               Frågan är om man kan jämföra gångna tiders arbetskraftsinvandring med vad vi ser idag. Vi hade ett stort behov av arbetskraft och dessutom blev dessa invandrare snart nog svenskare än svenskarna själva. I dag är det bara efternamnet som vittnar om att många har ursprung i andra länder .Man har blivit assimilerade helt enkelt.
                 Idag råder den normativa mångkulturalismen som överordnad ideologi ,och nu är det majoritetssamhället som ska anpassa sig. För övrigt har vi hög arbetslöshet ,och det kommer att bli mycket svårt att hitta egenförsörjning åt alla som har mycket låg utbildning.Då hjälper nog inte rutavdrag och sänkta ingångslöner långt. 
                 När man hör debatter med politiker och proffsdebattörer får man en känsla av att allt handlar om jobb och bostad .Detta är nog så viktiga saker, men det stora problemet blir nog att många inte kommer att känna sig särskilt bekväma med den svenska modellen ,att betala skatt och vara lojal mot samhället ,att vittna i rättegångar där någon i den egna klanen  står åtalad. Så har vi naturligtvis detta med islamiseringen och relaterade problem. Där har vi nog den stora utmaningen.  Att många ur den gamla ursprungsbefolkningen inte känner sig hemma i sitt eget land borde vara något man tar på allvar.
              Tillsvidare fortsätter våra TV-kanaler att visa sina trevliga reportage om mörkhyade ungdomar (pojkar ,sällan flickor) som spelar fotboll och det är ju så bra för integrationen. Nu är nog livet i Sverige mer komplicerat än på fotbollsplanen.

Julia Caesar avslöjad

Den oriktiga Julia Caesar

Så var hon avslöjad till slut ,hon som irriterat alla ledarskribenter genom sin skarpa formuleringskonst och konspiratoriska analys av Sverige;Alltså Julia Caesar.Jag må erkänna att jag länge varit nyfiken på vem hon egentligen är,men nu när jag vet är det inte så intressant längre.Damen ifråga kommer ifrån Bollnäs från början och torde ha gått på gymnasiet samtidigt som jag gick i realskolan.Man kan ju fråga sig vad den riktiga Julia Caesar skulle ha tyckt om att låna ut sitt namn på det här sättet.
           Jag tycker nog i princip att man ska gå ut med sitt riktiga namn om man deltar i samhällsdebatten. Det ska vara rätt vägande skäl annars .Man kanske riskerar att mista jobbet,eller får svårt att få en tjänst man söker. Det kan ju handla om den personliga säkerheten.Det blir en asymmetri om den ena debattdeltagaren går ut med sitt namn och den andra kontrahenten med en anonym signatur. Jag har bara läst en av hennes böcker,samt enstaka blogginlägg och tycker att hon visserligen belyser viktiga problem i vår asyl och invandringspolitik,men det finns ett konspiratorisk drag i det hon skriver. Jag känner således inte riktigt igen mig i  den bild hon ger av Sverige av idag. Jag tycket nog fortfarande att Sverige är ett rätt bra land att leva i ,men frågan är ju vart vi är på väg. Å andra sidan kan man fråga sig hur sannfärdig bild av Sverige vi får i Fredrik Reinfeldts klassiska Det Sovande Folket. ,för att inte tala om Stieg Larssons millennietrilogi. "Julia Caesar " befinner sig emellertid på fel sida om åsiktskorridoren och då är det helt i sin ordning att kalla henne nazist och andra hemska saker.
             Det som oroar våra ledarskribenter är att "Julia Caesar" inte är så lätt att avfärda som en vanlig bloggare eller insändarstolle .Hon är ju journalist bevars. Det gick väl an så länge hon höll sig till amalgamdebatten eller kritiserade vårdsverige  ,men att ge sig på islamiseringen eller det mångkulturella samhället det är för farligt.
             För övrigt tror jag inte att det är riktigt bra för den psykiska hälsan att snöa in för mycket på en fråga,det må vara feminismen eller vindkraften.Risken är att man drabbas av någon slags kikarinskränkning och förlorar sinnet för proportioner.

Den riktiga Julia Caesar.

Förträngda minnen och svårläkta sår.

När jag gick i folkskolan på 1950-talet fick vi lära oss att Kommunismen var ett ont samhällssystem och innebar såväl ofrihet som låga löner. Däremot fick vi  inte veta så mycket om nazismens ogärningar.
         Idag är det snarare tvärtom.Nazismen har kommit att representera människans ondska när den är som mest avgrundsdjup. Skolklasser åker till Polen för att beskåda det mest ökända av nazisternas dödsläger nämligen Auschwits-Birkenau. Visst är Birkenau något i en division för sig ,där man avlivade människor i industriell skala i syfte att utrota en hel etnisk grupp. Att vara nazist är en av de värsta beskyllningar man kan rikta mot någon, och används idag närmast som ett skällsord.Lägg till detta alla program i TV och de överlevande som fortfarande kan resa runt på skolor och berätta om sina upplevelser. Dessutom kan man nog säga att Tyskland på det stora hela taget har gjort upp med sitt förflutna. Man förlorade ju dessutom kriget,och sett i ett större historiskt sammanhang var ju nazisttiden en rätt kort tid. Däremot satt ju som bekant representanter för stalinregimen på kärandesidan i Nürnbergrättegångarna och de  behövde aldrig stå till svars för sina brott mot den egna befolkningen. Visserligen blev det ett visst töväder efter Stalins död, men systemet levde kvar och ockupationen av t.ex Baltikum pågick till Sovjetunionens sammanbrott. Ryssland har aldrig riktigt behövt göra upp med sin sovjetiska historia ,och som bekant sitter en gammal KGB-man sitter som Rysslands president,vilket jag   tycker är en besvärande omständighet.
               Jag skulle nog lugnt påstå att kunskapen om Sovjetterrorn under Stalin men även före och efter är dåligt kända av en bred allmänhet här i Sverige Visserligen finns de stora tegelstenarna att läsa som behandlar ämnet.Vi har Robert Conquest .Anne Applebaum ,Timothy Snyder och många fler.Dessa  är det nog många som inte har läst .Hur många känner till tvångskollektiviseringen av Ukraina på 30-talet ,då hela Ukraina förvandlades till ett stort Bergen -Belsen där folk dog i miljontals av svält i Europas kornbod! Hur många känner till tågen från Baltikum till Sibirien lastade med tusentals kvinnor ,barn och gamlingar som inte visste vad de anklagades för ,lastade i boskapsvagnar.Många kom aldrig tillbaka och de som överlevde kom att bära en smärta inombords som ingen annan kunde förstå. På något sätt blev ju förtrycket i Sovjet normaliserat.Sovjetunionen varade ju så mycket längre än Tredje Riket,runt 70 år.Ockupationen av Baltikum varade i ungefär 50 år- Vi som var barn eller unga tyckte huvudsaken var att det inte blev krig.
                  För den som skulle vilja sätta sig in i vad sovjetockupationen innebar för människorna i Baltikum skulle jag vilja rekommendera en rätt okänd bok som heter Förträngda Minnen av den estniska journalisten och författaren Imbi Paju .Hon har lyckats få sin mor att berätta om det hon upplevde i slutet av kriget och åren därefter ,minnen som hon inte känt att hon kunnat dela med någon annan.Förträngda i dubbel bemärkelse ty det var ingenting som diskuterades offentligt Sovjetestland. Till att börja med blev man utsatt för plundring av den röda armens förintelsebataljoner .Redan fattiga bönder blev bestulna på det mesta.Småningom blev man tvingad in i tågen mot Sibirien. Där fick man genomlida allsköns förnedring och umbäranden. Efter Stalins död kunde många åka hem igen .Man blev emellertid betraktade med stor misstänksamhet och hade svårt att få arbete. Man var ju stämplad som folkfiende. Detta var människor som aldrig hade varit politiskt aktiva utan försökt leva på vad jorden gav. Vem som helst kunde bli stämplad som folkfiende . I tredje Riket visste man åtminstone varför man blev gripen och tillfångatagen,men i Sovjet kunde vem som helst bli arresterad och sänd till Sibirien utan någon förklaring.
     Eftersom jag nyligen gjort en resa genom Polen och Baltikum känns balternas öde aktuellt på något vis .Vi i Sverige har ju inte haft främmande trupp i vårt kärnland sedan slaget vi Stångebro 1598,och har svårt att förstå ett folk som blivit utsatta för den ena ockupationen efter den andra genom historien.
         Jag hoppas att fler upptäcker Imbi Pajus bok.Den finns åtminstone på Bollnäs bibliotek,och går annars att beställa, via Helgebiblioteket.

Varför ska man läsa den fjärde millenniumboken?

                         Det kan knappast undgått någon att min avlägsne släkting David Lagercrantz kommit ut med en ny bok. Den har fått en ofattbar uppmärksamhet i media,och redan finns ett helt bokställ i vår hemköpsbutik med enbart Lagercrantz bok. Det ges ju hela tiden ut nya böcker,så man kan fråga sig varför just denna fått så stor uppmärksamhet. Det har ju också kommit kritik som gått ut på att man inte får exploatera den sakrosankte Stieg Larssons romanfigurer.
                 Varför skriver man en bok överhuvudtaget och varför läser man den när det finns så mycket annat att göra.Camilla Läckberg sticker inte under stol med att hon bara vill erbjuda läsaren en stunds avkoppling. Det kan man väl inte säga något om .Människor som kanske har en tråkig vardag,ett stressigt jobb ,kanske är arbetslösa,eller tycker om att läsa,kan ha stunden i läsfåtöljen att se fram emot under dagen. Kanske har man en bok på nattduksbordet och läser ett par sidor innan man somnar. För egen del vill jag nog få ut lite mer än stundens avkoppling när jag tar mig tid att läsa en roman. Ofta behandlar ju skönlitteratur någon form av tema,och sätter liv på det som annars bara skulle bli siffror och statistik. Skönlitteraturen ger oss förutom vissa fakta bilder.,bilder som kan vara mer eller mindre sanna.
                  hur skulle vår bild av fattigsverige vara utan författare som Ivar Lo och Moa Martinsson. Vilhelm Mobergs utvandrarserie har ju betytt oerhört mycket för vår bild av utvandringen till Amerika för 100-150 år sedan.Listan kan göras lång av författare som haft mycket att säga.Teodor Kallifatides,Günther Grass,,Leon Uris. Alla har på olika sätt berikat vår föreställningsvärld. Även deckarförfattare som Leif GW och Jens Lapidus har ju inblickar i den kriminella världen som man delar med sig av samtidigt som man kokar ihop en spännande story.
                Problematiskt blir det med dessa författare som skriver spänningsromaner och vill påskina att man har något viktigt att säga om samhället .Jag tänker då närmast på författare som Henning Mankell och Stieg Larsson. Har Stieg Larssons  paranoida och konspiratoriska samhälle något att göra med Sverige av idag. Vad har Henning Mankell egentligen att säga förutom en sliten klichebild av en medelålders polis som har svårt med relationer och dricker för mycket. Jodå ,jag kan se på Wallander på TV om jag inte har något bättre för mig.
               Frågan kvarstår; Var det nödvändigt att skriva den fjärde millenniumboken? Räckte det inte med de tre som redan skrivits?
          För min egen del så lär det nog dröja innan jag tar mig an Lagercrantz senaste verk. Det finns helt enkelt för mycket annat att läsa.

20 år har gått sedan Srebrenicamassakern

          För exakt 20 år sedan befann jag och min livskamrat Gerd på en bilresa i Tyskland med en halvgammal Ford Escort utan A/C i 30-35gradig värme. I en liten stad köpte jag en tidning.Där kunde jag med mina gamla kunskaper i tyska stava mig fram till att det hade hänt något oerhört i det pågående kriget på Balkan; en massaker av flera tusen civila. Idag känner vi alla till massakern eller folkmordet om man så vill i den muslimska enklaven Srebrenica den serbiska delen av Bosnien. Under ledning av General Ratko Mladic ,hade bosnienserbiska styrkor tillfångatagit och skjutit närmare 8000 pojkar och män.

Ratko Mladic

             Balkankriget på 90-talet hade karaktär av inbördeskrig,och finns det dessutom religiösa och etniska dimensioner tenderar de att bli alldeles särskilt grymma och omänskliga. Man skär halsen av sådana som man gått i samma skolklass som och bott granne med.
             Här i Sverige bor många jugoslaver som kom hit som arbetskraft på 60-talet. Man hade kanske arbetat på samma fabrik i många år. Nu stod man plötsligt på varsin sida i kriget.
                Nu var det ju inte bara serberna som begick grymheter under detta krig,utan alla sidor ,fastän massakern i Srebrenica får nog anses ha en omfattning som vi inte sett sedan Andra Världskriget . Den serbiska sidan var trots allt de som var mest drivande ,och belägringen av Sarajevo där man sköt med artilleri in i bostadsområdena,är ju något som vi inte glömmer.
                Slobodan Milosevic är ju död. Ratko Mladic väntar på dom i folkmordsrättegång ,liksom Radovan Karadzic,som var ledare för de bosnienserbiska nationalisterna.
                     Det verkar vara komplicerat att komma fram till ett domslut.   Man kan ju undra hur alla tänker som höll i gevären idag .Är man kanske stolta över sin insats .Skyller man ifrån sig? Hade man nån möjlighet att vägra? Kanske man tänker att man gav igen för saker som hänt 50 år tidigare. För många serber är Ratko Mladic en  hjälte.
                         Vad skulle omvärlden gjort? Vad kunde EU göra. EU har ju inga militära muskler, även om FP parlamentarikern Birgitta Ohlsson menar endast ett starkt EU kan förhindra att något  liknande uppstår. De som såg sina nära och kära föras bort till slakt kommer inte att glömma. En dag kommer det kanske en ny generation som är beredd att ge tillbaka .

                    Nu är det IS som skär halsen och skjuter folk i nacken i den muslimska världen och ingen vet riktigt hur man ska på bästa sätt sätta stopp för dem.

Juholttiden med lite perspektiv

            Nu har det gått ungefär 4 år sedan den mest turbulenta tiden S-partiet genomgått på 100 år,nämligen Håkan Juholts tid vid ordförandeklubban. Än idag kan jag undra vad det egentligen var som hände. Hur kan det som inledningsvis såg ut att en nytändning ,så snart sluta med total kollaps . Var Juholt endast en skramlande tom tunna som blev ikapphunnen av verkligheten? Var  han utsatt för en gigantisk konspiration av av stockholmsklicken som såg sig petade av en lantis,som många inte ens visste vem han var?
Daniel Suhonen har gett ut en uppmärksammad bok i ämnet som nu finns att köpa i pocket för 45:- på Ad.Libris. Lagom pris för en pensionär. Boken är på ung 550 sidor så författaren har gått grundligt tillväga. Han var talskrivare åt Juholt under den aktuella tiden och följde händelserna på nära håll. Dessutom var han chefredaktör på Tiden.
           Författaren har i det närmaste återgett varje replik som fälldes i olika sammanhang så ibland blir det lite tröttande ,och  man kan skumma igenom vissa avsnitt utan att förlora för mycket.
Det är en skrämmande bild av politiken och inte minst av S-partiet man får . Dessa politikerbroilers som känner varann sedan de var unga och skolats på Bommersvik och i riksdagsgrupper .De ideologiska och personliga konflikter och rivaliteter som vuxit fram i SSU-tiden bär man med sig när man blivit medelålders och har många riksdagsår bakom sig. Karriären blir det viktigaste och när man inte lyckats nå de högsta positionerna kan man alltid gå över till det privata näringslivet ,eller bankvärlden och bli PR-konsult med hög lön och en rätt behaglig tillvaro.
           Man kan tycka att om Ronald Reagan kunde vara president över hela USA i flera år borde väl Juholt klarat av att vara partiledare,om blott han haft det rätta stödet i organisationen. Kanske han bara blev en katalysator för de djupa klyftor som tycks finnas inom partiet. Det finns en tendens att när nu partierna tycks bli alltmer lika varann åtminstone ur ett väljarperspektiv ,så blir det allt starkare motsättningar inom partierna ,framför allt mellan partitoppen och de olika distrikten.Det är uppenbart att det fanns många som var helt emot att Juholt blev partiledare. Således var det inte så väl genomtänkt att utse honom även om han hade sina goda egenskaper. Framför allt ska ingen behöva bli utsatt för den press som han blev. Trots allt hade han ju inte bett om att bli partiledare.
När jag nu plöjt igenom boken kan jag ju konstatera att jag inte blev så mycket klokare. I am still confused but on a higher level.

70år har gått sedan freden i Europa

Denna vecka minns vi att det gått 70 år sedan Nazityskland kapitulerade och Andra Världskriget var slut i Europa .Det fortsatte ju ett tag till på andra sidan jorden .Själv hade jag inte blivit född än ,men det skulle inte dröja så länge innan jag såg dagens ljus på Söderhamns BB.
        Tre decennier tidigare hade det Första Världskriget rasat nere i Europa ,men det har inte blivit riktigt lika uppmärksammat i dokumentärer och spelfilmer .Första Världskriget har kommit att bli sinnebilden av kriget när det är som mest onödigt och meningslöst .En lokal etnisk.nationell konflikt blossar upp till en stor världsbrand på grund av ett komplicerat nät av allianser ,och gamla imperiers dödsryckningar.Miljontals ungdomar dog i leran utan att riktigt förstå vad det skulle tjäna till.
      Andra Världskriget är ändå 20:e seklets stora drama som vi kan se om och om igen trots att vi vet hur det kommer att sluta. Nu har man även färglagt de gamla svartvita filmerna.
                 Det var två totalitära samhällsmodeller som drabbade samman i giganternas kamp om världsherraväldet .Den monstruöse Hitler som hade lyckats förföra det tyska folket med löfte om ett tusenårsrike,där tyskarna skulle vara herrar. Tyskland som i grunden inte var ett speciell rasistiskt samhälle kom för lång tid att bli sinnebilden för rasismen .Den paranoide och lömske Stalin som ledde ett skräckvälde där ingen kunde känna sig säker och där inte en människa var värd mycket. 
         Vilken ödets ironi att det rasistiska USA skulle komma som räddande ängeln och sprida demokratins seger med sina käcka tuggummituggande soldater som förstod att roa sig mellan fältslagen. Sovjet fick ta den stora smällen i kampen mot Tredje Riket ,men med hjälp från de västallierade. Hade inte västalliansen invaderat Europa 1944 vet man inte hur det slutat .Kanske hade hela Europa blivit sovjetiskt. Nu vet vi ju hur det gick sedan .
        Det visste ingen riktigt så sent som i början av 1945.
      Vi har sett snart sagt oändligt med dokumentärer som visar kanoner katusharaketer och stridsvagnar ,kulsprutor som spyr ut eld och metall,samt soldater som springer på huk efter husväggar.
          Nu har man även börjat skildra de vanliga människorna vardag och de dilemman man ställs inför om man ska få vardagen att gå ihop när man befinner sig i ockupation. Går det att leva utan att samarbeta med ockupationsmakten? Den franska serien En Liten Stad i Frankrike tycker jag lyckas lyfta fram dessa dilemman.
          Hur kunde de vanliga tyskarna gå vidare den dag de insåg att de offrat allt för en dålig sak. I ett land bombat till ruiner är det kanske svårt att tro att livet någonsin kommer att fortsätta. Dödligheten borde varit hög bland äldre personer,samt barn och sjuka. De unga och friska ära ju ofta de som bär framtiden i sitt sköte,och vågar tänka framåt. Den tyska miniserien Tannbach ska bli intressant att följa.
           Det är ju segrarna som skriver historien .Således  har vi fått en kanske svartvit bild av det som skedde. Även de allierade begick många människorättsbrott,men dödslägren var nog i en division för sig .Utan dessa skulle nog Nürnbergprocessen kunnat bli ett fiasko. Dessutom var det ju trots allt Tyskland som började. Det är lätt att idag kritisera de stater som inte slog till mot Hitlertyskland tidigare. Alla ville ju inte åter bli indragna i ett förödande krig. Vår statsminister Hansson lovade ju i sitt berömda radiotal att han skulle göra allt för att hålla Sverige utanför kriget. Man får väl säga att han höll sitt löfte även om det hade sitt pris.
    
                        

Dagens Korancitat

Jag läser Koranens Sura 47:4 (Zetterstens översättning som anses ligga nära det arabiska originalet)"När I möten dem som äro otrogna ,så halshuggen dem, tills I anställt ett blodbad bland dem. Slå dem sedan i bojor." (sic.) Så säger fredens och toleransens religion vilken som bekant kidnappats av extremister.
              Jag tänker på detta när jag läser på text-TV att 21 personer tillhörande den lilla spillran av den koptisk-kristna urbefolkningen i Egypten blivit halshuggna.Enligt många källor har Kopterna blivit behandlade med tolerans efter den arabiska ockupationen på 600-talet. Inte desto mindre har de blivit alltmer tillbakaträngda,och nu återstår bara motsvarande  10% av befolkningen.