Julia Caesar avslöjad

Den oriktiga Julia Caesar

Så var hon avslöjad till slut ,hon som irriterat alla ledarskribenter genom sin skarpa formuleringskonst och konspiratoriska analys av Sverige;Alltså Julia Caesar.Jag må erkänna att jag länge varit nyfiken på vem hon egentligen är,men nu när jag vet är det inte så intressant längre.Damen ifråga kommer ifrån Bollnäs från början och torde ha gått på gymnasiet samtidigt som jag gick i realskolan.Man kan ju fråga sig vad den riktiga Julia Caesar skulle ha tyckt om att låna ut sitt namn på det här sättet.
           Jag tycker nog i princip att man ska gå ut med sitt riktiga namn om man deltar i samhällsdebatten. Det ska vara rätt vägande skäl annars .Man kanske riskerar att mista jobbet,eller får svårt att få en tjänst man söker. Det kan ju handla om den personliga säkerheten.Det blir en asymmetri om den ena debattdeltagaren går ut med sitt namn och den andra kontrahenten med en anonym signatur. Jag har bara läst en av hennes böcker,samt enstaka blogginlägg och tycker att hon visserligen belyser viktiga problem i vår asyl och invandringspolitik,men det finns ett konspiratorisk drag i det hon skriver. Jag känner således inte riktigt igen mig i  den bild hon ger av Sverige av idag. Jag tycket nog fortfarande att Sverige är ett rätt bra land att leva i ,men frågan är ju vart vi är på väg. Å andra sidan kan man fråga sig hur sannfärdig bild av Sverige vi får i Fredrik Reinfeldts klassiska Det Sovande Folket. ,för att inte tala om Stieg Larssons millennietrilogi. "Julia Caesar " befinner sig emellertid på fel sida om åsiktskorridoren och då är det helt i sin ordning att kalla henne nazist och andra hemska saker.
             Det som oroar våra ledarskribenter är att "Julia Caesar" inte är så lätt att avfärda som en vanlig bloggare eller insändarstolle .Hon är ju journalist bevars. Det gick väl an så länge hon höll sig till amalgamdebatten eller kritiserade vårdsverige  ,men att ge sig på islamiseringen eller det mångkulturella samhället det är för farligt.
             För övrigt tror jag inte att det är riktigt bra för den psykiska hälsan att snöa in för mycket på en fråga,det må vara feminismen eller vindkraften.Risken är att man drabbas av någon slags kikarinskränkning och förlorar sinnet för proportioner.

Den riktiga Julia Caesar.

Förträngda minnen och svårläkta sår.

När jag gick i folkskolan på 1950-talet fick vi lära oss att Kommunismen var ett ont samhällssystem och innebar såväl ofrihet som låga löner. Däremot fick vi  inte veta så mycket om nazismens ogärningar.
         Idag är det snarare tvärtom.Nazismen har kommit att representera människans ondska när den är som mest avgrundsdjup. Skolklasser åker till Polen för att beskåda det mest ökända av nazisternas dödsläger nämligen Auschwits-Birkenau. Visst är Birkenau något i en division för sig ,där man avlivade människor i industriell skala i syfte att utrota en hel etnisk grupp. Att vara nazist är en av de värsta beskyllningar man kan rikta mot någon, och används idag närmast som ett skällsord.Lägg till detta alla program i TV och de överlevande som fortfarande kan resa runt på skolor och berätta om sina upplevelser. Dessutom kan man nog säga att Tyskland på det stora hela taget har gjort upp med sitt förflutna. Man förlorade ju dessutom kriget,och sett i ett större historiskt sammanhang var ju nazisttiden en rätt kort tid. Däremot satt ju som bekant representanter för stalinregimen på kärandesidan i Nürnbergrättegångarna och de  behövde aldrig stå till svars för sina brott mot den egna befolkningen. Visserligen blev det ett visst töväder efter Stalins död, men systemet levde kvar och ockupationen av t.ex Baltikum pågick till Sovjetunionens sammanbrott. Ryssland har aldrig riktigt behövt göra upp med sin sovjetiska historia ,och som bekant sitter en gammal KGB-man sitter som Rysslands president,vilket jag   tycker är en besvärande omständighet.
               Jag skulle nog lugnt påstå att kunskapen om Sovjetterrorn under Stalin men även före och efter är dåligt kända av en bred allmänhet här i Sverige Visserligen finns de stora tegelstenarna att läsa som behandlar ämnet.Vi har Robert Conquest .Anne Applebaum ,Timothy Snyder och många fler.Dessa  är det nog många som inte har läst .Hur många känner till tvångskollektiviseringen av Ukraina på 30-talet ,då hela Ukraina förvandlades till ett stort Bergen -Belsen där folk dog i miljontals av svält i Europas kornbod! Hur många känner till tågen från Baltikum till Sibirien lastade med tusentals kvinnor ,barn och gamlingar som inte visste vad de anklagades för ,lastade i boskapsvagnar.Många kom aldrig tillbaka och de som överlevde kom att bära en smärta inombords som ingen annan kunde förstå. På något sätt blev ju förtrycket i Sovjet normaliserat.Sovjetunionen varade ju så mycket längre än Tredje Riket,runt 70 år.Ockupationen av Baltikum varade i ungefär 50 år- Vi som var barn eller unga tyckte huvudsaken var att det inte blev krig.
                  För den som skulle vilja sätta sig in i vad sovjetockupationen innebar för människorna i Baltikum skulle jag vilja rekommendera en rätt okänd bok som heter Förträngda Minnen av den estniska journalisten och författaren Imbi Paju .Hon har lyckats få sin mor att berätta om det hon upplevde i slutet av kriget och åren därefter ,minnen som hon inte känt att hon kunnat dela med någon annan.Förträngda i dubbel bemärkelse ty det var ingenting som diskuterades offentligt Sovjetestland. Till att börja med blev man utsatt för plundring av den röda armens förintelsebataljoner .Redan fattiga bönder blev bestulna på det mesta.Småningom blev man tvingad in i tågen mot Sibirien. Där fick man genomlida allsköns förnedring och umbäranden. Efter Stalins död kunde många åka hem igen .Man blev emellertid betraktade med stor misstänksamhet och hade svårt att få arbete. Man var ju stämplad som folkfiende. Detta var människor som aldrig hade varit politiskt aktiva utan försökt leva på vad jorden gav. Vem som helst kunde bli stämplad som folkfiende . I tredje Riket visste man åtminstone varför man blev gripen och tillfångatagen,men i Sovjet kunde vem som helst bli arresterad och sänd till Sibirien utan någon förklaring.
     Eftersom jag nyligen gjort en resa genom Polen och Baltikum känns balternas öde aktuellt på något vis .Vi i Sverige har ju inte haft främmande trupp i vårt kärnland sedan slaget vi Stångebro 1598,och har svårt att förstå ett folk som blivit utsatta för den ena ockupationen efter den andra genom historien.
         Jag hoppas att fler upptäcker Imbi Pajus bok.Den finns åtminstone på Bollnäs bibliotek,och går annars att beställa, via Helgebiblioteket.