lördag 9 maj 2015

70år har gått sedan freden i Europa

Denna vecka minns vi att det gått 70 år sedan Nazityskland kapitulerade och Andra Världskriget var slut i Europa .Det fortsatte ju ett tag till på andra sidan jorden .Själv hade jag inte blivit född än ,men det skulle inte dröja så länge innan jag såg dagens ljus på Söderhamns BB.
        Tre decennier tidigare hade det Första Världskriget rasat nere i Europa ,men det har inte blivit riktigt lika uppmärksammat i dokumentärer och spelfilmer .Första Världskriget har kommit att bli sinnebilden av kriget när det är som mest onödigt och meningslöst .En lokal etnisk.nationell konflikt blossar upp till en stor världsbrand på grund av ett komplicerat nät av allianser ,och gamla imperiers dödsryckningar.Miljontals ungdomar dog i leran utan att riktigt förstå vad det skulle tjäna till.
      Andra Världskriget är ändå 20:e seklets stora drama som vi kan se om och om igen trots att vi vet hur det kommer att sluta. Nu har man även färglagt de gamla svartvita filmerna.
                 Det var två totalitära samhällsmodeller som drabbade samman i giganternas kamp om världsherraväldet .Den monstruöse Hitler som hade lyckats förföra det tyska folket med löfte om ett tusenårsrike,där tyskarna skulle vara herrar. Tyskland som i grunden inte var ett speciell rasistiskt samhälle kom för lång tid att bli sinnebilden för rasismen .Den paranoide och lömske Stalin som ledde ett skräckvälde där ingen kunde känna sig säker och där inte en människa var värd mycket. 
         Vilken ödets ironi att det rasistiska USA skulle komma som räddande ängeln och sprida demokratins seger med sina käcka tuggummituggande soldater som förstod att roa sig mellan fältslagen. Sovjet fick ta den stora smällen i kampen mot Tredje Riket ,men med hjälp från de västallierade. Hade inte västalliansen invaderat Europa 1944 vet man inte hur det slutat .Kanske hade hela Europa blivit sovjetiskt. Nu vet vi ju hur det gick sedan .
        Det visste ingen riktigt så sent som i början av 1945.
      Vi har sett snart sagt oändligt med dokumentärer som visar kanoner katusharaketer och stridsvagnar ,kulsprutor som spyr ut eld och metall,samt soldater som springer på huk efter husväggar.
          Nu har man även börjat skildra de vanliga människorna vardag och de dilemman man ställs inför om man ska få vardagen att gå ihop när man befinner sig i ockupation. Går det att leva utan att samarbeta med ockupationsmakten? Den franska serien En Liten Stad i Frankrike tycker jag lyckas lyfta fram dessa dilemman.
          Hur kunde de vanliga tyskarna gå vidare den dag de insåg att de offrat allt för en dålig sak. I ett land bombat till ruiner är det kanske svårt att tro att livet någonsin kommer att fortsätta. Dödligheten borde varit hög bland äldre personer,samt barn och sjuka. De unga och friska ära ju ofta de som bär framtiden i sitt sköte,och vågar tänka framåt. Den tyska miniserien Tannbach ska bli intressant att följa.
           Det är ju segrarna som skriver historien .Således  har vi fått en kanske svartvit bild av det som skedde. Även de allierade begick många människorättsbrott,men dödslägren var nog i en division för sig .Utan dessa skulle nog Nürnbergprocessen kunnat bli ett fiasko. Dessutom var det ju trots allt Tyskland som började. Det är lätt att idag kritisera de stater som inte slog till mot Hitlertyskland tidigare. Alla ville ju inte åter bli indragna i ett förödande krig. Vår statsminister Hansson lovade ju i sitt berömda radiotal att han skulle göra allt för att hålla Sverige utanför kriget. Man får väl säga att han höll sitt löfte även om det hade sitt pris.