Varför ska man läsa den fjärde millenniumboken?

                         Det kan knappast undgått någon att min avlägsne släkting David Lagercrantz kommit ut med en ny bok. Den har fått en ofattbar uppmärksamhet i media,och redan finns ett helt bokställ i vår hemköpsbutik med enbart Lagercrantz bok. Det ges ju hela tiden ut nya böcker,så man kan fråga sig varför just denna fått så stor uppmärksamhet. Det har ju också kommit kritik som gått ut på att man inte får exploatera den sakrosankte Stieg Larssons romanfigurer.
                 Varför skriver man en bok överhuvudtaget och varför läser man den när det finns så mycket annat att göra.Camilla Läckberg sticker inte under stol med att hon bara vill erbjuda läsaren en stunds avkoppling. Det kan man väl inte säga något om .Människor som kanske har en tråkig vardag,ett stressigt jobb ,kanske är arbetslösa,eller tycker om att läsa,kan ha stunden i läsfåtöljen att se fram emot under dagen. Kanske har man en bok på nattduksbordet och läser ett par sidor innan man somnar. För egen del vill jag nog få ut lite mer än stundens avkoppling när jag tar mig tid att läsa en roman. Ofta behandlar ju skönlitteratur någon form av tema,och sätter liv på det som annars bara skulle bli siffror och statistik. Skönlitteraturen ger oss förutom vissa fakta bilder.,bilder som kan vara mer eller mindre sanna.
                  hur skulle vår bild av fattigsverige vara utan författare som Ivar Lo och Moa Martinsson. Vilhelm Mobergs utvandrarserie har ju betytt oerhört mycket för vår bild av utvandringen till Amerika för 100-150 år sedan.Listan kan göras lång av författare som haft mycket att säga.Teodor Kallifatides,Günther Grass,,Leon Uris. Alla har på olika sätt berikat vår föreställningsvärld. Även deckarförfattare som Leif GW och Jens Lapidus har ju inblickar i den kriminella världen som man delar med sig av samtidigt som man kokar ihop en spännande story.
                Problematiskt blir det med dessa författare som skriver spänningsromaner och vill påskina att man har något viktigt att säga om samhället .Jag tänker då närmast på författare som Henning Mankell och Stieg Larsson. Har Stieg Larssons  paranoida och konspiratoriska samhälle något att göra med Sverige av idag. Vad har Henning Mankell egentligen att säga förutom en sliten klichebild av en medelålders polis som har svårt med relationer och dricker för mycket. Jodå ,jag kan se på Wallander på TV om jag inte har något bättre för mig.
               Frågan kvarstår; Var det nödvändigt att skriva den fjärde millenniumboken? Räckte det inte med de tre som redan skrivits?
          För min egen del så lär det nog dröja innan jag tar mig an Lagercrantz senaste verk. Det finns helt enkelt för mycket annat att läsa.

20 år har gått sedan Srebrenicamassakern

          För exakt 20 år sedan befann jag och min livskamrat Gerd på en bilresa i Tyskland med en halvgammal Ford Escort utan A/C i 30-35gradig värme. I en liten stad köpte jag en tidning.Där kunde jag med mina gamla kunskaper i tyska stava mig fram till att det hade hänt något oerhört i det pågående kriget på Balkan; en massaker av flera tusen civila. Idag känner vi alla till massakern eller folkmordet om man så vill i den muslimska enklaven Srebrenica den serbiska delen av Bosnien. Under ledning av General Ratko Mladic ,hade bosnienserbiska styrkor tillfångatagit och skjutit närmare 8000 pojkar och män.

Ratko Mladic

             Balkankriget på 90-talet hade karaktär av inbördeskrig,och finns det dessutom religiösa och etniska dimensioner tenderar de att bli alldeles särskilt grymma och omänskliga. Man skär halsen av sådana som man gått i samma skolklass som och bott granne med.
             Här i Sverige bor många jugoslaver som kom hit som arbetskraft på 60-talet. Man hade kanske arbetat på samma fabrik i många år. Nu stod man plötsligt på varsin sida i kriget.
                Nu var det ju inte bara serberna som begick grymheter under detta krig,utan alla sidor ,fastän massakern i Srebrenica får nog anses ha en omfattning som vi inte sett sedan Andra Världskriget . Den serbiska sidan var trots allt de som var mest drivande ,och belägringen av Sarajevo där man sköt med artilleri in i bostadsområdena,är ju något som vi inte glömmer.
                Slobodan Milosevic är ju död. Ratko Mladic väntar på dom i folkmordsrättegång ,liksom Radovan Karadzic,som var ledare för de bosnienserbiska nationalisterna.
                     Det verkar vara komplicerat att komma fram till ett domslut.   Man kan ju undra hur alla tänker som höll i gevären idag .Är man kanske stolta över sin insats .Skyller man ifrån sig? Hade man nån möjlighet att vägra? Kanske man tänker att man gav igen för saker som hänt 50 år tidigare. För många serber är Ratko Mladic en  hjälte.
                         Vad skulle omvärlden gjort? Vad kunde EU göra. EU har ju inga militära muskler, även om FP parlamentarikern Birgitta Ohlsson menar endast ett starkt EU kan förhindra att något  liknande uppstår. De som såg sina nära och kära föras bort till slakt kommer inte att glömma. En dag kommer det kanske en ny generation som är beredd att ge tillbaka .

                    Nu är det IS som skär halsen och skjuter folk i nacken i den muslimska världen och ingen vet riktigt hur man ska på bästa sätt sätta stopp för dem.

Juholttiden med lite perspektiv

            Nu har det gått ungefär 4 år sedan den mest turbulenta tiden S-partiet genomgått på 100 år,nämligen Håkan Juholts tid vid ordförandeklubban. Än idag kan jag undra vad det egentligen var som hände. Hur kan det som inledningsvis såg ut att en nytändning ,så snart sluta med total kollaps . Var Juholt endast en skramlande tom tunna som blev ikapphunnen av verkligheten? Var  han utsatt för en gigantisk konspiration av av stockholmsklicken som såg sig petade av en lantis,som många inte ens visste vem han var?
Daniel Suhonen har gett ut en uppmärksammad bok i ämnet som nu finns att köpa i pocket för 45:- på Ad.Libris. Lagom pris för en pensionär. Boken är på ung 550 sidor så författaren har gått grundligt tillväga. Han var talskrivare åt Juholt under den aktuella tiden och följde händelserna på nära håll. Dessutom var han chefredaktör på Tiden.
           Författaren har i det närmaste återgett varje replik som fälldes i olika sammanhang så ibland blir det lite tröttande ,och  man kan skumma igenom vissa avsnitt utan att förlora för mycket.
Det är en skrämmande bild av politiken och inte minst av S-partiet man får . Dessa politikerbroilers som känner varann sedan de var unga och skolats på Bommersvik och i riksdagsgrupper .De ideologiska och personliga konflikter och rivaliteter som vuxit fram i SSU-tiden bär man med sig när man blivit medelålders och har många riksdagsår bakom sig. Karriären blir det viktigaste och när man inte lyckats nå de högsta positionerna kan man alltid gå över till det privata näringslivet ,eller bankvärlden och bli PR-konsult med hög lön och en rätt behaglig tillvaro.
           Man kan tycka att om Ronald Reagan kunde vara president över hela USA i flera år borde väl Juholt klarat av att vara partiledare,om blott han haft det rätta stödet i organisationen. Kanske han bara blev en katalysator för de djupa klyftor som tycks finnas inom partiet. Det finns en tendens att när nu partierna tycks bli alltmer lika varann åtminstone ur ett väljarperspektiv ,så blir det allt starkare motsättningar inom partierna ,framför allt mellan partitoppen och de olika distrikten.Det är uppenbart att det fanns många som var helt emot att Juholt blev partiledare. Således var det inte så väl genomtänkt att utse honom även om han hade sina goda egenskaper. Framför allt ska ingen behöva bli utsatt för den press som han blev. Trots allt hade han ju inte bett om att bli partiledare.
När jag nu plöjt igenom boken kan jag ju konstatera att jag inte blev så mycket klokare. I am still confused but on a higher level.

70år har gått sedan freden i Europa

Denna vecka minns vi att det gått 70 år sedan Nazityskland kapitulerade och Andra Världskriget var slut i Europa .Det fortsatte ju ett tag till på andra sidan jorden .Själv hade jag inte blivit född än ,men det skulle inte dröja så länge innan jag såg dagens ljus på Söderhamns BB.
        Tre decennier tidigare hade det Första Världskriget rasat nere i Europa ,men det har inte blivit riktigt lika uppmärksammat i dokumentärer och spelfilmer .Första Världskriget har kommit att bli sinnebilden av kriget när det är som mest onödigt och meningslöst .En lokal etnisk.nationell konflikt blossar upp till en stor världsbrand på grund av ett komplicerat nät av allianser ,och gamla imperiers dödsryckningar.Miljontals ungdomar dog i leran utan att riktigt förstå vad det skulle tjäna till.
      Andra Världskriget är ändå 20:e seklets stora drama som vi kan se om och om igen trots att vi vet hur det kommer att sluta. Nu har man även färglagt de gamla svartvita filmerna.
                 Det var två totalitära samhällsmodeller som drabbade samman i giganternas kamp om världsherraväldet .Den monstruöse Hitler som hade lyckats förföra det tyska folket med löfte om ett tusenårsrike,där tyskarna skulle vara herrar. Tyskland som i grunden inte var ett speciell rasistiskt samhälle kom för lång tid att bli sinnebilden för rasismen .Den paranoide och lömske Stalin som ledde ett skräckvälde där ingen kunde känna sig säker och där inte en människa var värd mycket. 
         Vilken ödets ironi att det rasistiska USA skulle komma som räddande ängeln och sprida demokratins seger med sina käcka tuggummituggande soldater som förstod att roa sig mellan fältslagen. Sovjet fick ta den stora smällen i kampen mot Tredje Riket ,men med hjälp från de västallierade. Hade inte västalliansen invaderat Europa 1944 vet man inte hur det slutat .Kanske hade hela Europa blivit sovjetiskt. Nu vet vi ju hur det gick sedan .
        Det visste ingen riktigt så sent som i början av 1945.
      Vi har sett snart sagt oändligt med dokumentärer som visar kanoner katusharaketer och stridsvagnar ,kulsprutor som spyr ut eld och metall,samt soldater som springer på huk efter husväggar.
          Nu har man även börjat skildra de vanliga människorna vardag och de dilemman man ställs inför om man ska få vardagen att gå ihop när man befinner sig i ockupation. Går det att leva utan att samarbeta med ockupationsmakten? Den franska serien En Liten Stad i Frankrike tycker jag lyckas lyfta fram dessa dilemman.
          Hur kunde de vanliga tyskarna gå vidare den dag de insåg att de offrat allt för en dålig sak. I ett land bombat till ruiner är det kanske svårt att tro att livet någonsin kommer att fortsätta. Dödligheten borde varit hög bland äldre personer,samt barn och sjuka. De unga och friska ära ju ofta de som bär framtiden i sitt sköte,och vågar tänka framåt. Den tyska miniserien Tannbach ska bli intressant att följa.
           Det är ju segrarna som skriver historien .Således  har vi fått en kanske svartvit bild av det som skedde. Även de allierade begick många människorättsbrott,men dödslägren var nog i en division för sig .Utan dessa skulle nog Nürnbergprocessen kunnat bli ett fiasko. Dessutom var det ju trots allt Tyskland som började. Det är lätt att idag kritisera de stater som inte slog till mot Hitlertyskland tidigare. Alla ville ju inte åter bli indragna i ett förödande krig. Vår statsminister Hansson lovade ju i sitt berömda radiotal att han skulle göra allt för att hålla Sverige utanför kriget. Man får väl säga att han höll sitt löfte även om det hade sitt pris.
    
                        

Dagens Korancitat

Jag läser Koranens Sura 47:4 (Zetterstens översättning som anses ligga nära det arabiska originalet)"När I möten dem som äro otrogna ,så halshuggen dem, tills I anställt ett blodbad bland dem. Slå dem sedan i bojor." (sic.) Så säger fredens och toleransens religion vilken som bekant kidnappats av extremister.
              Jag tänker på detta när jag läser på text-TV att 21 personer tillhörande den lilla spillran av den koptisk-kristna urbefolkningen i Egypten blivit halshuggna.Enligt många källor har Kopterna blivit behandlade med tolerans efter den arabiska ockupationen på 600-talet. Inte desto mindre har de blivit alltmer tillbakaträngda,och nu återstår bara motsvarande  10% av befolkningen.

Regeringens rivstart

              Utrikesministerposten är kanske den mest prestigefyllda posten i en regering efter statsministern .I och med regeringsskiftet har Sveriges mest överskattade politiker fått ge plats åt Sveriges näst mest överskattade politiker, nämligen Margot Wallström . Hon har ju varit borta så länge från den politiska arenan när i Sverige , så man är benägen att se henne när,mast som ett oskrivet blad. 
             Även om jag känt en viss skepsis vad beträffar statsrådet Wallström ,tycks det som att mina värsta aningar håller på att besannas för att inte säga överträffas. Man hinner inte presentera den nya regeringen förrän man klargör att man ska erkänna en palestinsk stat. Dessutom slår man sig för brösten över att hela utrikesdepartementet består av kvinnor, Man kan ju undra om detta är en garanti för att Sverige kommer att bedriva en bra utrikespolitik. Vi har ju dessutom i Sverige en tradition av att söka ett brett samförstånd när det gäller viktiga utrikespolitiska frågor.
            Varför var det så bråttom att fatta detta beslut innan regeringen knappt hunnit tillträda. Tror man att Palestinakonflikten kommer närmare en lösning ?. Finns det en lösning som alla parter skulle acceptera? Vilket Palestina ska vi erkänna . Gaza styrs ju av det islamistiska Hamas ,som har som målsättning att staten Israel ska utplånas. Västbanken styrs av det mer pragmatiska Fatah. De två Palestina hatar varann. För att bli erkänd som stat ska man ha en regim som har kontroll över ett visst territorium.
           Redan 1947 blev Palestinaaraberna  ombedda att delta i förhandlingar om uppdelningen av Palestinaområdet . De vägrade emellertid att infinna sig till några förhandlingar,och dessutom kunde de inte acceptera annan lösning än att hela området blev arabiskt och muslimskt .Dessutom hade man fullt upp med att bekämpa varandra eftersom det rådde oenighet om vilka klaner som skulle få dominera. Att FN:s delningsplan kom att utformas så att säga över huvudet på Palestinaaraberna  är således inte så anmärkningsvärt.
      När FN erkände staten Israel tack vare Sovjetunionens stöd , hade Sionisterna redan en fungerande statsförvaltning ,beredd att genast träda i tjänst. Man fick ju omedelbart bevisa att man var kompetenta att kontrollera sitt territorium också som bekant.
           I arabisk-muslimsk kultur betraktas kompromissande som tecken på svaghet ,och om man nu skulle få ett erkännande av allt fler länder kommmer det inte att främja förhandlingsviljan. Den gamle terroristen Yasir Arafat .blev ju på äldre dagar alltmer realistisk och villig att förhandla. Därigenom kom han av islamisterna att bli betraktad som en feg förrädare och kollaboratör.
            Varför är just Palestinafrågan så viktig? Varför diskuteras inte Västsahara eller Nagorno Karabach. Många araber betraktar ju arabfolken som en nation .Dessutom är det klanen eller den religiösa identiteten som är viktigast. Nationalstaterna i Mellanöstern är ju konstlade skapelser som de västliga kolonialmakterna skapat. De nya islamisterna erkänner inga av dessa stater. Syrien betraktar Palestinaområdet som en del av Syrien.
             Jag ser en risk för att den hygglige Stefan Lövén kommer att bli nyttig idiot för betydligt starkare viljor .Det är förståeligt att Göran Persson ville hålla armlängds lucka till Margot Wallström .Stefan kallade som bekant på kongressen härom året Fatah för "vårt kära systerparti" Nu har Lövén blivit KU anmäld ,när han knappt har varit statsminister en vecka. Tyvärr kommer han att få saker att förklara.
                     
            

                

V ,F! och SD kanske inte så olika trots allt.

              Visst kan man diskutera om det var så klokt av Löfvén att så bryskt kasta Jonas Sjöstedt ut i kylan utan någon närmare motivering .I det läge som råder ,kommer han att behöva allt stöd från andra partier. V. och Jonas Sjöstedt har ju gjort frågan om vinster i välfärden till sin käpphäst ,som han inte kommer att kompromissa om .
                     Nu är det naturligtvis inte så att Jonas Sjöstedt har direkt fel i sakfrågan. Det är ett problem att den skattefinansierade välfärden har blivit en skyddad verkstad för internationella riskkapitalister. Genom "effektiviseringar" som huvudsakligen består i att minska personalen till ett absolut minimum ,kan man göra vinster som är oberoende av konjunktursvängningarna . Samhället kommer ju alltid att efterfråga vård och omsorg vare sig konjunkturen går upp eller ner. Rent innehållsmässigt skiljer sig inte för övrigt den vård som de stora bolagen erbjuder från den offentliga vården. De kostnadsbesparingar som man gjort genom personalneddragningar kommer ju inte finansiären .d.v.s. kommun eller landsting och till syvende och sist skattebetalaren till godo..
  Hur emellertid ett totalförbud mot alla vinster ska se ut i praktiken är svårare att se. I andra länder har man ju förmått att lösa denna fråga genom regelstyrning. På något sätt har V. och Jonas Sjöstedt snöat in på denna fråga.
                       Gudrun Schyman och F! har ju fått orimligt stor uppmärksamhet i medierna  ,åtminstone om man ser till det verkliga stöd hon har i väljarkåren.
     Om man inte kan se någon principiell skillnad på Talibanernas förtryck och de orättvisor kvinnor utsätts för här i Sverige ,har man ett problem. Om man dessutom inte vill diskutera hedersförtrycket som vi importerat till vårt land på grund av att man inte vill spela Sverigedemokraterna i händerna , får man nog accepter att man inte blir tagen på så stort allvar. Jag tycker nog att medierna är ofta förvånansvärt förlåtande mot Gudrun Schyman  ,kanske rentav för att hon är kvinna.
              Valnatten blev en sorgens och besvikelsens natt för många av våra ledarskribenter ,inte i första hand för att Alliansen förlorade  ,utan för att Sverigedemokraterna fick närmare 13% och blev Sveriges 3:e största parti .
        Ej helt oväntat fick SD stort stöd i många glesbygdsdistrikt och i de gamla bruksorterna . Åter fick vi höra den vanliga standardförklaringen att det är arbetslösa ensamstående ,lågutbildade med dålig hälsa som uttrycker sin bitterhet genom att proteströsta på SD .Man kan se framför sig den överviktige arbetrslöse 45-åringen ,sittande på den trista pizzerian och dricka öl. eller spela . Vissa statsvetare säger däremot att omkring 30% av valmanskåren tycker att SD har en bra syn på migrationspolitken .Att man ändå inte röstar på detta parti beror på att det finns andra frågor som man tycker är viktigare.
             De flesta som är intresserade av hur saker förhåller sig när klyschornas dimmor lättat ,och som ej fått synfältet grumlat av akademiska studier, bör ha kunnat konstatera att Sverige har stora problem att integrera en stor del av de som söker asyl här .Att asylfusket är utbrett är en offentlig hemlighet . Många kastar sina i.d. handlingar när man kommer över gränsen till Sverige. 
      Vi har redan hög arbetslöshet i landet ,och det blir inte bättre av att det fylls på med människor som kommer från andra sidan jordklotet och i vissa fall är analfabeter på sitt eget språk .
               Den stora muslimska invandringen är ett problem för sig. Ingenstans i Europa har muslimerna blivit integrerade som grupp betraktat. I stället har man bildat enklaver med krav på särbehandling .
        Den stora invandringen är förenad med kostnader för samhället ,men om man ska minska asylmottagandet till den nivå som SD anser önskvärt kanske det också är förenat med kostnader. Kanske Migrationsverket behöver bättre resurser för att göra asylprocessen snabbare.  Det kan också vara så att vi i en framtid får brist på arbetskraft. .På det stora hela taget har nog SD alltför stora förhoppningar på hur mycket man kan spara in på en minskad invandring .SD lovar förbättringar åt snart sagt alla. Allt ska finansieras med minskad invandring .
              Många av småpartierna har det gemensamt att man har  en fråga ,som förklarar alla problem i samhället .Helhetssynen uteblir.