Utrikesministerposten är kanske den mest prestigefyllda posten i en regering efter statsministern .I och med regeringsskiftet har Sveriges mest överskattade politiker fått ge plats åt Sveriges näst mest överskattade politiker, nämligen Margot Wallström . Hon har ju varit borta så länge från den politiska arenan när i Sverige , så man är benägen att se henne när,mast som ett oskrivet blad.
Även om jag känt en viss skepsis vad beträffar statsrådet Wallström ,tycks det som att mina värsta aningar håller på att besannas för att inte säga överträffas. Man hinner inte presentera den nya regeringen förrän man klargör att man ska erkänna en palestinsk stat. Dessutom slår man sig för brösten över att hela utrikesdepartementet består av kvinnor, Man kan ju undra om detta är en garanti för att Sverige kommer att bedriva en bra utrikespolitik. Vi har ju dessutom i Sverige en tradition av att söka ett brett samförstånd när det gäller viktiga utrikespolitiska frågor.
Varför var det så bråttom att fatta detta beslut innan regeringen knappt hunnit tillträda. Tror man att Palestinakonflikten kommer närmare en lösning ?. Finns det en lösning som alla parter skulle acceptera? Vilket Palestina ska vi erkänna . Gaza styrs ju av det islamistiska Hamas ,som har som målsättning att staten Israel ska utplånas. Västbanken styrs av det mer pragmatiska Fatah. De två Palestina hatar varann. För att bli erkänd som stat ska man ha en regim som har kontroll över ett visst territorium.
Redan 1947 blev Palestinaaraberna ombedda att delta i förhandlingar om uppdelningen av Palestinaområdet . De vägrade emellertid att infinna sig till några förhandlingar,och dessutom kunde de inte acceptera annan lösning än att hela området blev arabiskt och muslimskt .Dessutom hade man fullt upp med att bekämpa varandra eftersom det rådde oenighet om vilka klaner som skulle få dominera. Att FN:s delningsplan kom att utformas så att säga över huvudet på Palestinaaraberna är således inte så anmärkningsvärt.
När FN erkände staten Israel tack vare Sovjetunionens stöd , hade Sionisterna redan en fungerande statsförvaltning ,beredd att genast träda i tjänst. Man fick ju omedelbart bevisa att man var kompetenta att kontrollera sitt territorium också som bekant.
I arabisk-muslimsk kultur betraktas kompromissande som tecken på svaghet ,och om man nu skulle få ett erkännande av allt fler länder kommmer det inte att främja förhandlingsviljan. Den gamle terroristen Yasir Arafat .blev ju på äldre dagar alltmer realistisk och villig att förhandla. Därigenom kom han av islamisterna att bli betraktad som en feg förrädare och kollaboratör.
Varför är just Palestinafrågan så viktig? Varför diskuteras inte Västsahara eller Nagorno Karabach. Många araber betraktar ju arabfolken som en nation .Dessutom är det klanen eller den religiösa identiteten som är viktigast. Nationalstaterna i Mellanöstern är ju konstlade skapelser som de västliga kolonialmakterna skapat. De nya islamisterna erkänner inga av dessa stater. Syrien betraktar Palestinaområdet som en del av Syrien.
Jag ser en risk för att den hygglige Stefan Lövén kommer att bli nyttig idiot för betydligt starkare viljor .Det är förståeligt att Göran Persson ville hålla armlängds lucka till Margot Wallström .Stefan kallade som bekant på kongressen härom året Fatah för "vårt kära systerparti" Nu har Lövén blivit KU anmäld ,när han knappt har varit statsminister en vecka. Tyvärr kommer han att få saker att förklara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar