Den förre östeuropakorrespondenten på SR-Ekot Vladislav Savic´ är en i ordets bästa bemärkelse internationalist,med serbisk far ,polsk mor och uppväxt i Sverige. Han har även varit bosatt i Ryssland och flera f.d. sovjetrepubliker,förutom i Central och Östeuropa. Ibland kan det bli komplicerat att vara så mångnationell,i synnerhet när man kommer in på historiska frågor. Det som står att läsa i skolornas historieböcker i det ena landet, kan vara helt okänt eller väcka vrede och indignation i grannlandet.
Särskilt svårt tycks det bli när krigen kommer på tal. Genomgående drag är att man ser sig själv som offer och motparten förövare. Den egna sidans övergrepp finns inte med. Vladislav Savic´berättar om hur han i Serbisk TV får se skildringar av de förbrytelser som bosniakerna och kroaterna gjorde sig skyldiga till under -90 talets balkankrig. Däremot nämns inget om serbernas egna grymheter. I Polen känner alla till de ockupationer man genomlidit från dels Tyskland,men även från Ryssland och Sovjet. Däremot vill man inte gärna tala om de polska övergreppen mot judar och civila under Polsk-Ryska kriget efter Första Världskrigets slut.Ej heller vill polackerna gärna tala om de massakrer som bybor i polska byar begick mot sina judiska grannar. Då var det lättare att skjuta skulden på SS och nazisterna.
Hur man ser på historiska krigsförbrytelser och andra människorättsbrott,beror ju på ofta på vilken sida man råkar befinna sig.Ryssarna har ju inte glömt svenskarnas expansionssträvanden och stormaktsambitioner i Baltikum och Centraleuropa under Karl XII.
jag kommer att tänka på detta när jag sett TV4:s Kalla Fakta den 1/4 .Man granskar Svensk-Tyska Föreningen som gett ut en bok till sitt 100-års jubileum. Att det skulle bli lite problematiskt när man kommer till historieskrivningen runt De 12 år Hitler och Nazistpartiet styrde Tyskland är ju inte att förvåna. Att många i den svenska överklassen sympatiserade med 3:e Riket och dess Führer är ju ingen nyhet. Till och med kungen Gustav V lär sak ha skickat lyckönskningstelegram till kansler Hitler efter en militärseger.
Nu har tydligen författaren till ett kapitel i boken framställt Trede Riket med sin rikskansler som en närmast normal statsbildning,och närmast försökt tona ner betydelsen av de illgärningar som begicks under dessa mörka år. Dumt kan man tycka ,ty eftersom tyskarna själva var väldigt duktiga på att dokumentera är dödstalen i Förintelsen betydligt säkrare än motsvarande i samband med andra folkmord i historien.
Vad hade man då väntat sig? Den folkkäre VPK-ledaren CH Hermansson skrev ett hyllningstal till STalin efter dennes bortgång ,där han hyllade Stalins storhet. Sedermera vidgick Hermansson att det "begicks en del misstag" under kollektiviseringen. Tala om att tona ner människorättsbrott.
Den tomtelike Jan Myrdal var ordförande i Svensk-Kinesiska Vänskapsförbundet under Kulturrevolutionen därstädes.Tala om förintelseförnekare ,men än idag har jag aldrig hört Jan Myrdal det minsta ha uttalat att han på något vis tog fel om Maos Kina .Det finns människor i min bekantskapskrets som till och med varit anställda i Svens-Kinesiska Vänskapsförbundet som är helt ovetande om de katastrofer som såväl eEt Stora Språnget,som Kulturrevolutionen förde med sig. Det vore som om en tysklandskännare idag aldrig skulle ha hört talas om förintelsen
Historia verkar vara svårt .Som tur är finns Dick Harrison som tycks kunna plocka fram fakta ur gamla arkiv och punktera myter som ingen annan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar